27

Usch, att se mamma åka iväg med bussen var inge kul. Det känns väldigt tomt här nu när alla andra boende också är borta... Blev som ensamt nu. Det har varit så skönt att kunna sitta och prata med nån man känner öga mot öga och förstå exakt vad denne säger.
Jag har aldrig blivit tårögd när man åkt iväg eller sagt hej då till nån som farit. Men idag blev jag tårögd och tjock i halsen när jag såg bussen åka iväg.

Näe, de här är inget jag kommer göra om. Kommer aldrig mer fara själv nån stans! Att jag inte minns att jag sa det till mig själv när jag gick 2an i gymnasiet då jag for ner till stockholm och praktiserade. Då for jag också själv, och de var jätte jobbigt redan då när man ändå var kvar i Sverige.
Jag skulle vara där i en månad men for hem efter 2 veckor. Men här kan jag ju inte bara fara... då blir allt så mycket mer komplicerat än vad det redan är.
Alla dessa jävla papper, intyg och skit...
Näe tackar vet jag Sverige. Kommer inte tycka nått är speciellt komplicerat hemma längre. där kan man i alla fall läsa vad som står på papperna.

Nedräkningen har börjat 27 dagar kvar. /Sofia.