Jodu..
Jag kan inte sluta rulla minnena från när jag bara fick ligga och titta in i hans ögon och han titta tillbaka på mig och ler.. Och sen kysser mig.
Jag försöker känna den känslan jag hade i just det ögonblicket. Men sen kommer man på att de aldrig kommer hända igen.. Och då är känslan lika fort borta som den kom
Nu är de bara att försöka glömma allt som hänt och inse fakta. Han kommer aldrig gilla mig, om nån nu nånsin kommer göra de..
Just nu känns de väldigt orimligt.
Sluta tycka synd om mig själv ska jag göra också. Man har de ju knappast värst.
Ehm.. Ja..
När man är med folk är de bara att trycka undan allt och åter ta på sig masken. De är då man faktiskt få må som bäst. Skulle vilja ha folk runt mig hela tiden. Helst han dock, men ja.. Skit samma
/Sofia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar