Typical

Jag vet.
Men den tunga känslan i kroppen vill inte ge med sig. Ibland lättar man, men bara för en liten stund. Halsen drar åt och känns tjock. Som tur är lyckas jag skaka av mig känslan, jag tänker på annat. Sånt som får mig att må bra. Men det kryper fan bara tillbaka hela tiden.
Jag funderar på hur lång tid de ska ta? När kan jag återgå till mitt  normala obrydda jag.
Då är de bäst, när jag inte bryr mig då får jag som jag vill.
Och de är ju trevligt att få som man vill lite nu och då. Men det är långt mellan dom gångerna nu. Ingenting verkar vilja gå min väg.

Nått som går min väg är att jag faktiskt kan stänga av ibland, skyffla allt undan. Men de kommer bara tillbaka hårdare sen. Men då får jag i alla fall slappna av en stund.
Bara va.
Och det är det värt.

Buffen är helt klart den bästa. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Bara att han lägger huvudet på mitt ben eller mage när vi ska sova då känslorna knackar på. Man märker helt klart att han känner av mig. Jag märker att han försöker trösta mig men vet inte riktigt hur. Han lägger sig ofta så jag får hålla om honom. Så ligger han tills jag somnat för jag märker aldrig han gå ne på golvet.
Vad skulle jag gjort om han inte var där och la huvudet i mitt knä.. Jag vet inte.. Förmodligen mått ännu sämre. Mycket.
Han är ju den ända som kan va med mig hela tiden. Synd bara att han inte kommer med nå bra råd. Då hade han varit perfekt.
1/8

Det här skrev jag för drygt en månad sen..
Kan väll säga att så mycket har väll inte förändrats.
Jag skriver mycket som jag aldrig lägger upp. Men vissa kommer ju här i alla fall, även fast jag nog inte borde lägga upp de.

Jag hatar söndagar, dom är så ångestfyllda även fast de inte finns nått att ha ångest över. Kanske är det för att allt bara börja om på fitt måndag.
Förra söndagen satt jag bara och stirrade ut över det mörka vattnet i 2.5 h med musik pluggat in i örat så man slipper höra sig själv tänka.
Gjorde ett försök med att drömma mig bort.
Gick väll sådär.

/Sofia.