Tillbaka

Kan väll summera året jag varit borta här ifrån.
Första anledningen till att jag inte ha skrivit är väll för att jag fick en karl in i mitt liv. Kände inte att skrivandet gav mig nånting längre.

Skaffade en till hund. Lille chefen, en staffordshire bull terrier. Han är verkligen en sort för sig!

Nu hade jag 3 killar hemma runt om mig.
Jag var glad, behövde inte va ensam om Kvällarna längre. Känslan av att vara omtyckt är den bästa.
Men som i alla förhållanden så ska det självklart inte va en dans på rosor.
Vi börja bråka, mycket. Och ofta på grund av att jag inte förstod honom och han förstod inte mig. Det är svårt att leva med någon som har så mycket jobb med sig själv. Jag är inte perfekt själv, men jag har turen att jag inte behöver kämpa med depression och diverse annat. Och jag är absolut ingen person kännare. Är det nått jag inte förstår mig på så blir jag oftast arg.
Jag sörjer ofta gärna själv, jag gråter i ensamhet och stänger in mig. Killen var tvärt emot, där va vi väldigt olika.
Så när min pappa dog i november så blev det jävligt jobbigt. Jag ville bara gå under jord, varför fick inte jag mer tid med han? Jag kommer fortfarande på mig själv att jag är påväg ner på verkstan för att se han sitta och röka i stolen vid lyften. Att jag tar fram han på min telefon och tänker ringa han när jag tror de är nått fel på bilen.

Jag fick inte den tid för mig själv att sörja på mitt sätt.
Det tog hårt på vårat förhållande då man inte förstår hur var och en sörjer. Jag fick inte den tid jag behövde.
Det ena och det andra hände i våra familjer som var jobbigt.
Och vi klarade det inte. Eller mest jag,. Det var jag som inte orkade längre. Det är för jävligt vad man kan älska någon men ändå känna att det inte kommer funka.
Men jag måste va självisk.
Som min käre vän sa.
- I slutändan måste man prioritera sig själv först för att bli lycklig.

Och så är det nog. Det krossar mitt hjärta att tappa en sån älskad person ur mitt liv.
Även fast vi gick igenom mycket jobbigt tillsammans så värdesätter jag de underbara stunderna. Bara en blick kan va så mycket guld värt.

Men samtidigt måste jag tänka på varför jag sitter här ensam nu utan han i hopp om att kunna gå vidare. Det svider att han inte är en del av mitt liv längre, men det här är bäst för oss båda. Vi har mycket att jobba på hos oss själva, och vi gör det inte bra tillsammans.
Men han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

/Sofia.