sorg

Personen som den här texten handlar om hade just förlorat en nära vän och var i stort behov av hjälp för att hantera sorgen efter sin vän. Han bad om råd och hjälp via nätet.
En äldre man tog sig tid att svara och var den som verkligen stod ut från mängden.

Du kan läsa hans kloka svar här under. För egen del fick jag mig verkligen en tankeställare om hur jag ser på liv och död när jag läste det här.

-----------------------
Ok, här kommer det. Jag är gammal. Vad det innebär är att jag har har överlevt (så här långt) och att många människor jag känt och älskat inte gjort det.

Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, kollegor, mor- och farföräldrar, mamma, släktingar, lärare, mentorer, elever, grannar och mängder av andra människor.

Jag har själv inga barn och kan inte föreställa mig smärtan det måste innebära att förlora ett barn. Med det sagt, här är i vilket fall mina tankar.

Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig vid att människor dör. Det har inte jag gjort. Och det vill jag inte heller. Det river upp ett hål i mig varje gång någon jag älskar dör, oavsett under vilka omständigheter.

Men jag vill inte att det inte ska ”spela någon roll”. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar förbi. Mina ärr är ett bevis på den kärlek och det förhållande jag hade med och till den personen.

Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.

Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli sönderskuren och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

Och ärrvävnaden är starkare än den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan se.

När det gäller sorgen så kommer du upptäcka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtomkring dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre finns.

Allt du kan göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det en fysisk sak. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som också flyter omkring.

För en tid är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

I början är vågorna 30 meter höga och störtar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens tid till att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. När de kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Men däremellan kan du andas, du kan fungera.

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du upptäcka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter höga. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dom komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer komma ut på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig att du kommer överleva dom. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dom också.

Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.

Väldigt bra beskrivet på hur sorg känns <3