inte mer

Som att jag inte har nog av skit som snurrar i huvudet.

De sista jag behöver nu är att jag ska behöva gå och oroa mig över pappa igen.

För några år sedan så fick han en hjärtinfarkt och läkarna upptäckte cancer i princip hela hans kropp.

Det som är värst är hans hudcancer (malign melanom).

Jag vet dock inte så mycket om hur allt går med hans sjukdom. Jag vill inte veta.

Men jag när jag råkade höra mamma prata med en förälder på jobbet som känner mamma och pappa.

Då började den ångesten jag hade då han första gången fick fara in på sjukhuset krypa tillbaka.

Det kanske inte går så bra för pappa som jag hoppats och trott. Han är ju helt klart en krutgubbe.

Men när jag hörde mamma säga att ingen annan än pappa har levt så länge på dom sprutor som han tar, då går de upp för mig att sprutorna kan ju sluta funka när som helst.

Och idag så hade han ont i magen. Och om pappa far frivilligt till vårdcentralen så måste han ha förbannat ont. Jag har inte hört nått från mamma hur de gick så de kan ju inte varit nått allvarligt.

Allt sånt här får bara igång så mycket jobbiga tankar. Jag har börjat få samma oro som min bror. Att hans och mina barn aldrig kommer få träffa våran pappa, deras farfar/morfar. Jag vet ju att de inte är nått speciellt egentligen för ett barn, för jag har ju växt upp utan att träffa min farfar eller morfar. 

Men tanken är väldigt jobbig.

Sen att mamma ska bli ensam sliter mitt hjärta itu.

Helst vill jag ju inte tänka på det här. Men de är svårt att inte göra de, speciellt när man är ensam.

Prata om det vill jag absolut inte göra. Jag bryter ihop.

Det har varit väldigt svårt att hålla minen när folk frågat hur pappa mår. "jag vet faktiskt inte" får dom alltid som svar. Och de är sanning.

Men när nån fråga nått sånt när man typ står på konsum gör mig förbannad. Vill dom verkligen att jag ska behöva ställa mig och bryta ihop mitt i affären? 

Jag har lyckats hålla mig länge nu, men det börja va riktigt jobbigt att prata om.

känns lite bättre att ha fått skriva av sig. Då får några av mina vänner veta hur jag tänker utan att jag egentligen behöver prata om det.

Nu ska jag försöka att inte tänka på det så mycket mer. Sysselsätta mig med nått.

/Sofia.